Jag är så arg!

Jag är så jävla arg och beviken på det såkallade rättssystemet vi har i Sverige.

Hur du som kriminell har mer rättigheter än vi "vanliga, dödliga".

Vad menar jag? Och hur tänker jag?

 

Är du kriminell, så har du idag rätten till ditt/dina barn.

Sorgligt men sant.

Detta har jag fått erfara då jag var uppe i en umgängestvist om Theo.

Är du kriminell, (dömd eller ej!) och du med "ont uppsåt" begått en/flera kriminella handlingar så har du pricis lika stora rättigheter till barnen som en hederlig medborgare.

Min åsikt är att kan du inte sköta dig, så har du fanimej inte rätt till dina barn. Man kan vara en hur jävla bra farsa som helst (men nej, DU är det inte!!!), men har du aktivt gjort det valet att du väljer en kriminell livsstil så har du också avsagt dig rätten till att vara en god förebild för dina ungar. Men så ser inte rätten på det...

Polisen idag är så galet överlastade med diverse olika brottsutredningar, och den ekonomiska brottsligheten ökar tydligen lavinartat. Detta gör, tyvärr, att vi som utsätts för brott får vänta.

Vänta, vänta och åter vänta. Medans dessa äckliga as går fria och lever som vanligt.

Vem lider mest?

Jo, vi som utsatts. Vi sitter med skammen, ångesten och en självkänsla körd i botten. En fråga gnager konstant i huvudet: VARFÖR JUST JAG?

 

Alla har inte den turen som jag har. En fantastisk familj som stöttar och hjälper till.

En underbar sambo som finns vid min sida i ur och skur, som håller om mig när världen rasar, som varje natt har mig i sin famn och som torkar tårarna när fasaden rämnar.

Jag har tur. Jag har en jävla tur.

Men alla har inte det. Där tror man att samhället ska stötta upp, att rättsystemet ska fungera och att rättvisan ska segra. Är det så idag? Nej.

 

Den största hjälpen jag fått har vart av kommunen/primärvården.

Jag fick en psykolog som puschade mig, som lyssnade, som hjälpte mig och som försökte hitta bra alternativ och gjorde vad hon kunde.

Komunen som såg till att Max fick en heltidsplats på dagis (trots att Theo var nyfödd och jag var mammaledig!) för att jag skulle få tiden för Theo och allt runtom som jag behövde ordna med, och Max fick "mer stimulans" som det hette.

Jag mådde bättre tillslut.

Om man levt med någon som så systematiskt gjort en så illa, är vägen tillbaka väldigt lång.

Jag har kommit otroligt långt, men visst är det en bra bit kvar att gå.

Jag har klarat mig, jävligt mycket bättre än vad jag trodde.

Jag har allt jag behöver och mer därtill.

Framtiden är min.

 

  

 Du&Jag för alltid!

 

 



TacoHej!

Nytt utseende på bloggen?
Gillar jag det...nja. Inget vidare.
Det var bättre som det var innan. Punkt slut.
(Men kanske att jag lär mig det och kanske faktiskt tycker om det?!)

Jag har blivit 26 år.
Tant. Kärring. Uråldrig.
Så känns det iallafall.
Men jag hade en supermysig födelsedag! Jag är helnöjd, på alla sätt.

Jag har åter igen vart ganska off från nätet.
Det verkar gå i vågor det där med mitt bloggande.
En av orsakerna kanske jag egentligen inte borde skriva om, men det gör jag ändå.
Jubelåsnan eller Theos pappa (kalla fanskapet vad som!) läser min blogg. Det ger jag mig fan på av flera olika anledningar, men so what, egentligen.
Men jag fick hem ett halvroligt brev från hans jurist (!?) om att han önskar umgänge med Theo.
Jaaa...
Vad säger man?!
Jag sa inte så värst vidare mycket, utan jag kontaktade en advokat, som sa mer åt mig istället.
Jag känner igen mönstret. Jag ser senariot framför mig. Igen.
Samma sak gjorde han mot sin föredetta med sin andra son. Allt för att framställa sig själv som den "missförstådda pappan som blivit berövad sitt barn." Och jag gick på det.
Det har garanterat någon ny stackars sate också gjort nu, när han försöker föra, även denne, bakom ljuset.
Nu väntar en förhandling. Om umgänge. Jag är inte särskillt motiverad. Inte alls.

Jag är grinig. Riktigt sur, ledsen och förtvivlad.
Det har kommit en sån period just nu. Jag inser att han har tagit så mycket tid från mitt liv.
Bland annat...
Tiden får jag aldrig tillbaka.
Matriell skit kan faktiskt kvitta. Det är så jävla illa och bedrövligt gjort, men inte avgörande.
Jag har det jag behöver. Och mer därtill. Men tiden....den går aldrig att kompensera.

Just nu är det en hektisk tid i mitt liv. Jag är stressad, livet rusar på i en jävla fart. Magkatarr och mycket mardrömmar gör knappast saken bättre.
Jag jobbar heltid, trivsamt men stressigt med allt annat man skulle vilja hinna med också.
Träningen har vart lidande ett par veckor, men vad gör det mot att få tid med min fina familj istället. Och dessutom har jag vart lat. Så är det.

Jag har haft mycket att tänka på det sista. Tankarna far runt i huvudet och det blir liksom aldrig någon ordning.
Jag tillbringar så mycket tid som jag kan hemma, för att jag vill, för att jag trivs och för att jag faktiskt inte orkar flänga runt som en dåre.
Vissa håller jag en regelbunden kontakt med.
Vissa blir det svårare med eftersom vi alltid jobbar olika tider och sällan hinner prata (JannIngen, jag saknar dig!).
Vissa låter jag helt enkelt bli att engagera mig i...för jag är så förbannat jävla trött på att finnas då och då. När det dalar lite granna eller så....då passar jag. Eller snarare passade. För nu är det slut på det.
Jag orkar inte vara "HonDenDärIbland". För så känns det.
Jag är besviken. Riktigt jävla besviken. Och ledsen. Framför allt.

Usch....nu har jag gnällt färdigt. Det känns bättre. Lättare på något vis.
Och nej...allt är inte bara åt helvete. Det finns mycket bra också.
Men just nu var det mitt gnällande jag behövde få ur mig.

Det finaste i livet är min familj. Ingen nämnd, ingen glömd.
Jag har världens gulligaste ungar (oftast!) och utan att tveka, världens underbaraste sambo!
JAG ÄLSKAR ER!!


TacoHej!

Nytt, nytt, nytt...

Ja, nu är blåser förändringarnas vind.
Mycket är nytt, spännande och nya utmaningar har tagit fart.

• Theo har börjat på dagis, och det går hur bra som helst!
• Jag har fått ett nytt jobb! Det känns riktigt bra, och jag mår riktigt bra av att jobba igen och inte vara mamma 24 timmar/dygn.
• Jag har börjat med GI-kost, funkar kanonbra och jag har gått ner lite i vikt och mår bättre.
• Jag har börjat träna (tro det eller ej!), och har faktiskt masat mig dit när jag ska. Och det känns jävligt skönt när man väl vart där.
• Joakim och jag har skaffat barnvakt till Max och Theo, vilket gör att vi får lite barnfri tid tillsammans.

Det är några andra småsaker som sker, men det kommer jag skriva om en annan gång.

Men i mitt stilla sinne undrar jag...hur fan är det möjligt att jobba heltid, laga mat, ta hand om hem och barn, och få tiden att räcka till?! Det är ett mysterium hur man kan hinna med allt, men det går hyffsat, och jag har ju dessutom världens bästa sambo, som alltid finns där, som hjälper till och är sådär alldeles underbar!

Så det får räcka som uppdatering, nu ska jag krypa ner i sängen med min Joakim och slänga på nån film!

TacoHej!

Provar detta med mobilbloggning idag. Åskan slog ut vårt internet för några dagar sen.
Hurra. Not.

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Och jag har vart försiktig med att skriva här eller på facebook eftersom jag vet att fanskapet läser min blogg ibland, och för att minimera risken för att idioten ska "sätta käppar i hjulet".
Men so what...
Jag och barnen har flyttat.
Idag är jag och Joakim sambos i en underbar 5:a!
Jag är själaglad och varje dag är jag så oerhört tacksam för mitt nya, fantastiska, liv som jag fått!
Många delar från förra årets helvete börjar lösa sig, och jag har fått rätsida på många av de bekymner som tidigare hängde över mig.

Max har precis börjat komma ur 3års-trots. Tacka fan för det! Det har vart jobbigt. Riktigt jobbigt.
Men nu är han 3 år (hjälp vad tiden går fort!!) och är min stora lill-kille!

Theo sitter själv, ställer sig upp och har ett sjuhelvetes humör! En egen vilja utan dess like och stundtals envis som synden! Roligt med barn som har en egen vilja, men måste dom ha så mycket av det?!?


Jag har funderat mycket kring min blogg och det jag har skrivit tidigare.
En del av mig vill radera alla tidigare inlägg och bara skriva om nutid - det possitiva, lyckan, glädjen och det fantastiska liv som jag äntligen fått.
En annan del av mig vägrar att sudda ut det som vart och vill låta min historia stå kvar.
För det är ju den som gjort mig till den jag är idag.

Jag har fortfarande mina "dippar" och mardrömmarna haglar över mig vissa nätter.
Jag vaknar kallsvettig med en klump i bröstet.
Men så har det vart i många år, förvisso, och kanske är det bara att "gilla läget" och förlika sig med att det kanske alltid kommer att vara så?!

Jag är så otroligt tacksam för de underbara människor som funnits vid min sida under min jobbiga tid.
Ni har stora hjärtan och för mig är ni ovärderliga
Det handlar inte alltid om dom som frågar mest, utan dom som oftast "bara är". Det är inte avgörande att man kan säga de rätta orden, utan hellre att man vågar fråga och faktiskt bara finns.
Man behöver inte vara den som ska dra iväg på en på massa saker hit och dit, utan dom som bjuder in sig själv på en kopp kaffe, bara för att "bryta ensamheten". Eller bara ringa och snackar lite skit ett par minuter. Det räcker väldigt långt.
DET är betydelsefullt och viktigt.
Ni vet vilka ni är! <3

Nej, nu väntar jag på att min älskade karl ska komma hem från sin lilla roadtrip.
Jag längtar riktigt mycket och bara tanken av att han snart är hemma igen och jag har min älskade nära mig igen ger mig mig fjärilar i magen. Fortfarande. Efter ett halvår är jag fortfarande så galet kär i min underbara karl! <3

TacoHej!

Lång uppdatering med bilder!

Det var ett bra tag sen jag bloggade.

Orsakerna är många.

Tid och lust har helt enkelt inte infunnit sig

Jag har haft mina up-and downs, så som det brukar vara på våren.

Huvudet har vart så fullt av tankar, planering och stundvis ett enda kaos, och jag har haft svårt att formulera hur jag känner.

Max har vart i trotsåldern från hell!

Jag har vart fullständigt vansinnig, och stundvis har jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Det har vart så sjukt jobbigt, men nu börjar det bli bättre.

Max feber har kommit och gått, inga större förändringa utom att vi äntligen påbörjat en feberutredning. Jag håller tummarna för att läkarna får rätsida på detta!

Theos astma har knappast blitvit bättre.

Denna veckan har vi vart på vårdcentralen en gång, och inne på barnmottagningen på NÄL två gånger.

Trodde att vi skulle bli inlagda, men vi fick komma hem. Så skönt!

Lilla stackaren, som haft det så jobbigt med sin andning.

Mina killar läser en bok! <3

Jag såg en film nu i veckan, "One day".

En stark film, med en rejäl dos eftertanke.

Tårögd låg jag i sängen, med min sovande underbara Joakim brevid mig. Mina älskade barn sov i sina rum och det var alldeles tyst hemma. Jag kände mig så oerhört tacksam! tacksam för allt jag har och har fått.

Jag inser vilken tur jag har. Vilken lycka det är att vakna brevid den man som jag älskar, och mina barn som ger mig lika mycket glädje som huvudbry. Jag har en stor familj helt plötsligt med 3 fina bonusbarn, så varannan helg är vi en liten samling på 7 personer här hemma.

Så många av mina senaste val har helt enkelt baserats på just detta. Kanske aningen för snabbt, kanske lite för impulsivt och kanske har allt skett i rasande fart.

Men det är just för att jag är lycklig.

Jag har turen att ha en fantastisk karl som finns där. Jämt. Kravlöst och är allt vad jag någonsin drömt om. Tiden rinner iväg, och den är inte evig. Så vad ska vi vänta på?

"Normer" och vad som "bör" vara rimlig tid för att välja att vara tillsammans?

Nej, så vill jag inte ha det.

Ibland kommer tillfälligheter och chanser i livet som man helt enkelt inte får missa.

Och jag tar chansen. Jag följer mitt hjärta och tänker inte göra någonting halvdant.

Jag fick en fråga av min älskade för bara någon dag sedan: "Litar du på mig?"

Och ja, det gör jag.

Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna få förtroende för någon människa igen. Men plötsligt så har det hänt.

Han har nått in till mitt inre, berört min själ och fått en stor plats i mitt hjärta.

Min fina, älskade karl. Min stora kärlek, min soulmate och min bästa vän.

Joakim, för mig är du allt!

Jag och mitt stora hjärta! <3

Mina två andra hjärtan! <3

För ett halvår sedan var jag ett vrak. Och riktigt nära en kollaps.

Idag står jag, ganska rak i ryggen, och medvind i håret.

Livet börjar ordna upp sig!

Uppochner!

Jag har inte bloggat på ett tag.
Jag har helt enkelt inte orkat.
De sista veckorna har stundvis vart riktigt jobbiga och orken är mindre, tålamodet likaså.

Förra veckan drog Theos astma igång ordentligt, och efter ett antal timmar på akuten så blev vi inlagda på barnavdelningen. En natt, många tårar och "isolerade" på ett rum (eftersom Theo troligen hade haft magsjuka strax innan!) brast någonting inom mig. Sen permission i 3 dagar med ny utvärdering varje förmiddag över telefon. En dag fick vi åka in för att lilla kotten behövde mer medicin, men annars var vi hemma hela tiden.
Underbara älskade Joakim gjorde allt och mer än man kan önska.
Min mamma likaså.

Men nu...det är som om det vore en efterreaktion på all stress och oro. Allt känns förbannat jobbigt. Det tar emot. Och det är som ett känslomässigt kaos inom mig.
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på, och vad jag ska ta mig till, stundvis.
Jag är ledsen, förtvivlad och orolig.
Jag inser hur skör hela min livssituation är. Hur sårbart allting är, och känslan av att aldrig duga eller räcka till växer sig större.

Idag har jag vart arg.
Arg och förtvivlad av allting runt om mig, gamla minnen som flammar upp och jag blir både arg och ledsen på mig själv.
Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för, och det är jag.
Men den gamla "vår-känslan" smyger sig på med resultatet att jag satt en bra stund i soffan och bara grät.
Grinade ut alla tankar, känslor och allt som lagts på lager i mitt inre.
Jag har så galet mycket funderingar i huvudet, tankar som flimmrar förbi och ett konstant dåligt samvete som sitter på axeln och gnuggar händerna.

Så mycket i mitt liv har blivit bättre. Det har ju vänt.
Fina underbara Joakim, min trygghet med öppna armar att krypa upp i när världen rasar.
Allt jag någonsin drömt om, och allt jag någonsin velat ha.
Plötsligt så fanns han bara där.
Jag älskar dig!

Och mina barn. Älskade ungar, som ger mig lika mycket glädje som huvudbry!
Men utan er är jag ingenting!
Mamma älskar er!

Nu ska jag sova. Jag har grinat färdigt, skrivit ner lite tankar och jag börjar bli trött.
Over and out!

Att vara, eller inte vara?!

Precis just så, att vara eller inte vara...förälder.
Har funderat mycket på detta.
Jag säger inte att jag är en perfekt morsa, tvärtom, jag har en del del fel och brister.
Men...jag finns ALLTID här för mina ungar.
Jag har prioriterat bort det mesta man kan tänka sig, det är mer än vad deras fäder kan säga.
Med facit i hand, jag har valt helt fel farsor till mina pojkar.

Skulle man som mamma bara "checka ut" och skita i sina kidz så är det ett jävla liv, och moralpredikningarna haglar...men som farsa är det heeeeelt okej finnas lite då och då.
Och detta är kanske en grov generalisering, men ska man se allt svart eller vitt, så ÄR det ju faktiskt så.
Att som mamma inte ha sina ungar på heltid - BIG NO, NO!
Att som pappa inte ha sina ungar på heltid - okej, så har många det!
Då är det oftast tråkigt för ungarnas skull, men man höjer inte så mycket på ögonbrynen.

Men att passa en busstid, det är tydligen en "uppoffring" för att träffa sin son. Ett "krav" och mycket begärt.
Lika så att inte stjäla, ljuga och bedra. Det är tydligen för mycket att kräva för att få ett fungerande familjeliv.
Era jävla dumhuvuden...


Jag önskar att mina fina söner hade haft bra farsor, någon som finns där för dom, som dom kan se upp till, identifiera sig med och ha en vettig syn på hur en riktig "man" är.
Men jag tröstar mig med att dom har många bra människor omkring sig, både män och kvinnor, som dom har vid sin sida.
Kanske låter det som att jag tar lätt på situationen, men det gör jag verkligen inte.
Det är en stor sorg jag bär med mig, att mina pojkars pappor är som dom är.
Visst, det finns grader i helvetet och Max pappa är ingen dålig människa. Men som en ansvarsfull far som prioriterar sin son, där tycker vi jävligt olika.
Theos pappa är inte ens värd att hängas ut i bloggen om varför han absolut skulle kunna få priset som "2000-talets sämsta pappa/människa någonsin".
Det är ju min (och många andras) personliga åsikt....

Men oavsett, jag älskar mina fina ungar, mer än livet själv!
Dom kommer alltid först! ALLTID!
Men barn behöver båda sina föräldrar. Om det är bra föräldrar, förvisso...

Jag misstänker att jag kommer få en hel del kritik för detta blogginlägget. Fuck you, kritisera mig gärna, spy lite galla över mig, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag hänvisar till rätten om yttrandefrihet och tänker helt enkelt stå för vad jag tycker och tänker. Jag har inte gett ut fullständiga namn eller händelser kopplade till någon, utan det var exempel på hur JAG upplever ansvarslösa farsor.

[Over and out...!]